|
Den första söndagen
i advent är kyrkoårets första och högtidligaste
dag, dess nyårsdag.
Både inom den romersk-katolska
och den protestantiska kyrkan firas adventstiden under fyra veckor.
Dessa fyra veckor är förberedelsetiden inför Herrens
ankomst, Adventus Domini.
Resan under senhösten
inleddes förberedelserna inför advent och julfirandet.
Säden måste mältas
för gott öl hörde julen till. Efter höstslakten
skulle fläsk och nötkött rökas och saltas
enligt konstens alla regler. Där man "så hava
kunde" präglades julen av frosseri och överdåd.
Man delade med sig till de fattiga eftersom det ansågs
vara en Gudi behaglig handling.
I slott och koja fejades inför
julen. Det skulle stöpas juleljus och dyrbarheterna skulle
putsas och poleras. Alla skrymslen skulle städas. Golven
skurades och spismuren kalkades vit. Jesusbarnets ankomst firades
med sällsynt renlighet.
Var julölet färdigbryggt
annadagen den 9 december och julkorven saltad och rökt inför
Lucia den 13 december unnade man sig dessa nätter ett och
annat kalas som förövning inför det kommande stora
julkalaset. Mat och brygd provsmakades. Ett par juleljus fick
brinna hela natten för att hålla onda makter på
avstånd.
Allt sådant som vi under
senare tider uppfattar som typiska för adventsfirandet är
nyare tiders påfund. Den vitklädda Lucia med ljus
i håret var en okänd företeelse innan 1700-talet.
Adventsljusstaken med fyra ljus blev vanligt förekommande
under 1930-talet. Adventsstjärnan uppfanns i Tyskland där
stjärnor tillverkades av Herrnhutarna.
Den äldsta adventtraditionen
med anknytning till nuvarande seder är troligen adventskransen.
Det förekom redan under 1600-talet att man inför adventet
hängde en pyntad adventskrans i storstugans tak.
|
